9F:s egna rymdwiki!

Supernova

En supernova är resultatet av en stor exploderande stjärna. Supernovor är mycket ovanliga och inträffar ca 1-4 gånger per århundrade i en typisk galax. I en supernova utvecklas enorma mängder energi. Energin frigörs i form av gasmassor, strålning och neutrinoflöden. En supernova är det näst sista stadiet i en stjärnas liv. Efter supernovastadiet övergår stjärnans materia till att bli en neutronstjärna eller ett svart hål.

Det finns två olika typer av supernovor, typ 1 och typ 2. Vilken typ av supernova som bildas beror på hur mycket väte som finns i stjärnan, alltså hur stor den är. Vår sol kan inte bli en supernova på egen hand, först måste den bli en röd jätte, sedan en vit dvärg. Från det tillståndet kan den absorbera massa och energi tills den är stor nog att kollapsa till en supernova. Om den lyckas göra det skulle den bli en supernova typ 1. En stor stjärna blir en superjätte och exploderar sedan till en supernova typ 2.

Om en supernova skulle förekomma inom 100-200 ljusår från jorden kan det innebära jordens undergång. Explosionen skulle bli så kraftig att jorden dras med. Dock finns det inga tecken på att det ska hända inom lång tid.

Upptäck mer:

http://hyperphysics.phy-astr.gsu.edu/hbase/astro/snovcn.html

https://www.youtube.com/watch?v=gsqRGM1JirU

 

Stjärnor

En stjärna föds

I rymden finns stora gasmoln som kallas nebulosor. Om en nebulosa kolliderar med någonting, tex en annan nebulosa, blir den instabil. Det gör att heliumet och vätet som finns i gasmolnet klumpar ihop sig i den kalla temperaturen. Sedan dras gasmolnet samman mer och mer under sin egen gravitation. I och med sammandragningen ökar trycket vilket bidrar till att även temperaturen och tätheten ökar. Detta fortsätter tills det bildas en kärnreaktion och stjärnan tänds. Den här kärnreaktionen stoppar även fortsatt sammandragning genom att producera ett tryck utåt. Runt den nya stjärnan klumpar de kvarvarande materialen ihop sig och bildar nya planeter.

 

Stjärnornas påverkan på universum

Stjärnor är livsviktiga för planeterna runt omkring då de påverkar klimatet och gör de möjliga att leva på. Vi på jorden skulle tex inte kunna leva om det inte vore för att vi befann oss på det här exakta avståndet till solen (som har gett oss värme och bland annat fotosyntes). Gamla solar står även för de kemiska reaktioner som avlat fram alla grundämnen som vi och vår jord består av. Vid universums födelse bildades bara väte och helium, alla andra tyngre grundämnen har bildats från nu döda stjärnor.

 

Stjärnans olika utvecklingsstadier

T-tauri-stjärnor är relativt unga och lätta stjärnor som ofta förekommer i grupp.

Gul dvärg är en stjärna som är gul och ganska liten. Vår sol är en sådan.

Det finns många olika typer av stjärnor, men egentligen är det bara olika stadier i en stjärnas utveckling. När vår sol blir äldre kommer den svälla upp till en röd jätte. Det innebär att vätefusionen i stjärnans kärna övergår till heliumfusion. Det gör att den sväller upp för att sedan krympa ihop till en vit dvärg. En vit dvärg är alltså en från början normalstor stjärna som kollapsat till en mycket liten och kompakt form efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle. På grund av sin lilla storlek klarar den inte längre av sin egen gravitation och störtar samman till antingen en neutronstjärna eller ett svart hål.

Av Filippa Friberg, Adina Martin och Ebba Santesson

 

Svarta hål

Stjärnor föds i nebulosor. Stjärnor som är mer än tre gånger tyngre än vår egen sol blir under slutet av sina liv till supernovor. Det som följer efter det är ett/en total kollaps av stjärnans massa till en enda punkt vars gravitation är så stark att inte ens ljus kan fly från och därför är de fysiskt omöjliga att se med våra egna ögon. Därav svart hål. I teorin skulle ett svart hål kunna vara vad som helst, bara det är tillräckligt tungt.

Redan innan man visste att svarta hål fanns misstänkte man att de gör det, eftersom Einsteins relativitetsteori (E=mc^2) säger att de skulle vara teoretiskt möjliga.

blackhole

 

Dock tog det över 40 år från Einsteins teori, innan man kunde bevisa att svarta hål finns på riktigt. Mannen bakom upptäckten var Stephen Hawking. Han upptäckte att partiklar slungas ifrån svarta hål, detta kan ses som strålning (som nu fått namnet Hawkingstrålning).

Ur ingenting kan både materia och antimateria bildas.

Precis på kanten av ett svart hål (Eventhorizon) finns ingenting och därför kan materia och antimateria bildas där. Om detta händer kan en av dem sugas in och den andra slungas bort, detta kan ses som Hawkingstrålning

Tyngden av ett svart hål är också så enorm att den tänjer ut tiden, med andra ord skulle en person som varit i ett svart hål ett par timmar ha färdats ett par tusen år när hen kom ut: http://www.youtube.com/watch?v=–MhMrIrvLo

Text av: Hugo Kvanta, Sebastian Håkanson och Alexander Själander

 

Mörk Energi & Materia

Universum består av 72% mörk energi och 23% mörk materia, enligt WMAP (Wilingson Microwave Anistropy Probe).

Mörk Materia upptäcktes på 1930-talet av Fritz Zwicky. Zwicky reagerade på galaxer i galaxhopars rotation, han menade att galaxen roterade för snabbt i förhållande till den mängd synlig materia. Nyare studier bekräftar detta.

Vi kan alltså inte se Mörk Materia, där av namnet, eftersom den inte reflekterar eller avger elektromagnetisk strålning – alltså sådant vi kan mäta och se. Vi kan endast påvisa dess existens genom dess gravitationella påverkan av vanlig materia.

Man vet inte vad mörk materia består av, men det finns flera teorier som du kan läsa om här. (MACHO: Massive Compact Halo Objects och WIMP: Weakly Interacting Massive Particles)

Mörk Energi upptäcktes år 1998 sedan i samband med mörk materia. Det är den mörka energin som gör att universum expanderar, även här finns det flera tolkningar av vad energin egentligen är.

Källa: Nationalencyklopedin, Wikipedia, Astronomi 2007, Härifrån till oändligheten 2003, Astronomisk uppslagsbok 2005.

Hedda Wikström Hannah Källviks Hugo Klofsten 9F

SOLSYSTEMET

Solsystemet är ett annat namn för ett planetsystem och ”våran” är hela 4,6 miljarder år gammal. I ett solsystem finns en sol, månar och planeter. Vårat solsystem är också bara ett av många andra. Solen är solsystemets mittpunkt och runt den kretsar planeter, och runt planeterna kretsar månar. Varje planet har en egen bana runt solen och håller den tack vare gravitationskraften.

I vårt solsystem finns åtta stycken planeter, plus ett antal dvärgplaneter (tex pluto).

Planeternas namn och ordning lyder följande:

Merkurius Venus Jorden(Tellus) Mars Jupiter Saturnus Uranus Neptunus

 

En bra ramsa för att komma ihåg det är:

Mamma Vattnar Jorden Medans Jag Sätter Ut Nya (Plantor)

Månar

Varje planet har ett eget antal månar, och vissa har till och med inga alls.

Jorden har tex bara en måne som kallas Månen.

Hittills har 156 månar hittats, och det finns säkert många fler.

Solsystemets hittills största måne är Ganymedes, som kretsar runt Jupiter och har en diameter på 5 262km. Den är till och med större en planeten Merkurius!

Den minsta månen är lilla S1 som kretsar runt Saturnus. Den är bara 3km i diameter. Och det skulle endast ta ca 1h att jogga runt den. Haha…

Asteroidbälte

Det finns inte bara en sol, månar och planeter i ett solsystem. Utan mycket annat också som till exempel stenar, satelliter, kometer, mycket skräp, rymdraketer och en och annan människa.

Det finns också ett asteroidbälte i vårt solsystem.  Asteroidbältet består av stenar och asteroider (En typ av små himlakroppar) och kretsar precis som planeterna i en bana kring solen. Asteroidbältet ligger mellan Mars och Jupiter.

Av: Nicolina Zander      Rebecca Hofvander       Lovisa Ode

 

Galaxer

En galax är kort sagt en stor samling av materia i rymden. Galaxer innehåller bland mycket annat enorma mängder stjärnor, gas och förmodad mörk materia. Galaxerna finns i olika former. De tre vanligaste är Spiralformade, Elliptiska och Oregelbundna galaxer.
Upphovsmannen till uppdelningen av galaxernas former heter Edwin Hubble. Systemet gjordes på 30-talet och han har fått det berömda teleskopet, ”Hubble”, döpt efter sig.

Vår galax kallar vi Vintergatan eller på engelska, The Milky Way. Den innehåller över 400 miljarder stjärnor och den är 100 000 ljusår tvärs över.
Galaxen närmast oss kallas Andromedagalaxen och ligger ca 2,5 miljoner ljusår bort. Ändå kan vi en stjärnklar natt se den som en fläck på himlen. Andromeda och Vintergatan kommer sannolikt krocka om ca 3 miljarder år, enligt mätningar.

Intressant

Nyligen har australiska astronomer upptäckt ett galaxliknande objekt som i stort sett saknar stjärnor. Den består mestadels av vätgas och har en diameter på 35 000 ljusår. Den ligger uppskattningsvis någonstans mellan 12 och 65 miljoner ljusår bort.

 galax

Andromedagalaxen

 19/03/14 Oskar Sellström & Oscar Nordling

 

Gasjätte

En gasjätte även kallad Jätteplanet eller Gasplanet. Är en planet som består till mestadels bara av gaserna helium(He) och väte(H) eller flytande materia. För att det ska klassas som en Gas jätte så måste den innehålla en berggrund eller andra partiklar plus kärnan. Gas jättar har en kärna som består av sten eller metall men det finns ingen helt klar bild över en identifierad fasövergång från kärnan till gas jätte. I vårt solsystem finns det 4 gas jättar. Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Till skillnad från en stenplanet har gasjättarna ingen väldefinierad yta, utan atmosfären blir allt tunnare ju längre ifrån kärnan.

En typisk gas jätte är sammansatt utav väte och helium, medan Uranus och Neptunus är sammansatt av vatten och ammoniak och kallas därför för isjättar.

Det finns också kalla gasjättar och de är väldigt väterika och är mer massiv än Jupiter. Detta leder till att den får mer volym än Jupiter för att den är mindre än 500 Jordmassor (1.6 Jupitermassor) eftersom en planet med över 500 jordmassor avger tryck och minskar då planeten.

 

Meteorider, meteorer och meteroiter

Rymden mellan planeterna är inte tom. Överallt kretsar bråte. Detta rymdbråte kallas: asteroider, kometer och meteorider.

En meteor är ett objekt från rymden som kommit in i jordens atmosfär. Meteoren faller så snabbt så att den genom rörelseenergi börjar brinna. Meteoren når dock inte jordytan då den ofta redan brunnit upp innan den träffar jordytan. Upphettningen av stenen är så kraftig så att den lämnar ett vitt streck efter sig, stjärnfall.

Om en meteor inte brinner upp utan träffar jorden kallas det en meteorit.

Så länge objektet (stenklumpen) är utanför jordens atmosfär kallas den för meteorid.

Meteorit

Meteorider är oftast splitter från kollisioner mellan asteroider. Kollisionen gör att de gigantiska stenarna kommer ur kurs och att det finns risk för dem att hamna på planeter. Det finns också sällsynta meteorider från mars eller månen.

Meteorider klassas som en bergart och består av silikatmineral (95%) eller järn-nickellegeringar (5%) eller både och.

Cajsa Och Alina 9F

POLARSKEN

Polarsken är ett samlingsnamn för norrsken och sydsken vilket vanligen syns vid ca 60 till 70 breddgrader i norr och i syd. Vid sällsynta tillfällen när solvindarna är extra starka kan man se det ner till 50 breddgrader vilket i Europa motsvarar Norra Centraleuropa. Video på polarsken kan du se här.

Polarsken bildas av laddade partiklar som krockar med molekyler och atomer i jordens atmosfär. Den yttersta delen av vår atmosfär heter jonosfären. Där finns det laddade partiklar, i det här fallet plasma, och joner. När de starka solvindarna från solen kommer in i jonosfären får de laddade partiklarna en väldig fart. De drivs då in i magnetosfären. Magnetosfären för sedan vidare partiklarna mot jordens stora magnetfält, som är nord- och sydpolerna. Där krockar dessa partiklar med atomer och molekyler i jordens atmosfär, kväve och syre. När denna krock sker får partiklarnas energi (som de fått av solvindarna) elektronerna i atomerna och molekylerna att börja hoppa mellan elektronskalen. När elektronerna har hoppat till ett elektronskal längre ut och sedan faller tillbaka närmare atomkärnan skickas fotoner ut ur atomen. Fotoner uppfattar vi som ljus och det är detta ljus som skickas ut i krocken som är polarsken. Partiklarna från jonosfären tappar i varje krock lite fart, men de rör sig fortfarande och krockar därför med fler atomer och molekyler. När partiklarna har stannat helt är de vanligtvis ungefär 100 kilometer över jordens yta. Det är alltså när många partiklar krockar med flera olika atomer som det blir ett synligt polarsken.

För att det ska bli polarsken på en planet krävs vissa förutsättningar.

För det första måste det finnas en atmosfär på planeten. Om inte atmosfären fanns skulle partiklarna inte ha några atomer att krocka med och det skulle inte bli något ljus, så skulle inte kunna se det.

För det andra måste det finnas laddade partiklar, plasma, som kan krocka med atmosfären. Om inte partiklarna fanns skulle det heller inte bli några krockar som bildar norrskensljus.

För det tredje behövs något som kan styra plasmapartiklarna ner mot atmosfären, så att partiklarna inte bara missar jorden och fortsätter rakt ut i rymden. Det som styr partiklarna är vårt magnetiska fält

För det fjärde behövs en energikälla som kan ge plasmapartiklarna så mycket energi som behövs för att skapa norrsken. Hos oss på jorden är det solen som är den energikällan. Om inte partiklarna fick all den energi de behöver skulle det inte finnas tillräkligt med energi för att skapa norrskensljuset.

Till sist behövs något som ser till att energin från solen hamnar hos partiklarna som sedan färdas mot jorden. Det är solvinden som överför solens energi till partiklarna

Alltså krävs det:

  1. Atmosfär
  2. Laddade partiklar
  3. Magnetfält
  4. Energikälla
  5. Något som ser till att energin hamnar hos partiklarna

Vilken färg ljuset har beror på vilket grundämne som får energitillskottet, höjden det krockas på och hur mycket energitillskott ämnet får. Läs om detta här.

Vill du se polarsken? Boka resa här och se här var skenet syns bäst

polarsken

Henrik, Anna och Alice 9F

 

Voyager – En lektion om hur vi utforskade solsystemet.

Nu ska vi ta oss tillbaka historiskt och se vad som hände på 70 talet.

Voyagers oändliga resa. 50 min

Frågor att svara på:

Vilka planeter skulle Voyager satelliterna utforska?

Hur lång tid tog det att nå den första planeten?

Vad hette den första satelliten överhuvudtaget?

Vad innebär ”three body problem?” Hur utnyttjar man det?

Hur länge skulle det ta att besöka dessa 4 planeter?

Hur gjorde man för att få mer bidrag till projektet?

Hur får sonderna energi?

Varför har Saturnus ringar den vinkeln mot planeten?

Voyager1 gick mot månen Titan. Varför?

Varför var Titan passeringen ett misslyckande?

Vad hände med Voyager2som krånglade till det?

Hur lång tid tar det att skicka en signal till Neptunus?

Hur utnyttjade man Voyager1 när den lämnade vårt solsystem?

När når dom nästa stjärna?

Lycka till!